Skogspyssel

En dag i somras medan alla vuxna var upptagna av friggebodsbyggande, samlades alla barnen på bron. De hade en massa kottar framför sig och nu var arbetet i full gång med att göra trollkottar. Det var det ena fantasifulla trollet efter det andra. Skaparglädjen var stor.

När alla hade var sitt troll (.....eller var det en vätte, eller.... ) fortsatte leken. Men nu var det med sina små skapelser som barnen lekte. Någon fick ett bo i vedtraven, någon bodde nere i lingonriset och någon mellan några stenar. De fick mjuk mossa  i sitt hus och blommor här och där. Fantasin verkade aldrig ta slut.

När jag gick till vedtraven när alla hade åkt från ön, tittade jag till deras små skyddslingar. De hade börjat förbereda sig för vintern, sa de. De såg också fram emot att få träffa alla igen nästa sommar.

Jag lade in lite extra mossa till dem. Kanske blir vintern sträng i år.....

Fiskafänge

Här ett härligt fiskarminne från i somras:
Vi hämtade fiskespöna som hängde bakom den timrade sovstugan. Bytte ut lite revar och flöten och en del fick nya krokar.

Därefter satte jag spaden i lerjorden. Fem nyfikna huvuden böjdes över  lerkokan. Var det någon daggmask där? Jo, då, Tvåan grep tag i den och drog ut den ur sitt hål, så den blev mer än dubbelt så lång.

Så småningom hade vi en hel burk full med saftiga maskar. På med flytvästar och ut i båten!

Första stoppet gav knappt något napp alls, inte andra heller. Några tyckte att det började bli tråkigt och ville hellre att vi skulle ro in och plocka näckrosor. Det fanns både gula och vita längre in vid stranden.

Jag fortsatte att ro ut mot baksidan av ön invid vassen, plumsade i ankaret och ..... oj, napp direkt och en stor baddare! Nu blev det riktigt roligt. Barnen hann inte mer än kasta i sina nyagnade krokar förrän det högg! Vi måste ha kommit mitt i ett stim! Till slut gick Tvåans spö av. men hon fortsatte utan spö. bara krok och rev. Det gick ju lika bra det!

Men Trean fick ingen fisk.
Jag föreslog att vi skulle ta upp  kroken och se om det fanns någon mask kvar. Men.... inte ens en krok!
Inte undra på att inte fisken nappade! Det blev glada skratt och vi rodde hemåt. Väl framkomna visade storfiskarna  glatt upp fångsten för föräldrarna.

Senare på kvällen var vi alla samlade runt elden. Först tog vi en stor bit av pinnbröd med smör och salt på sen vecklade upp våra foliepaket med nygrillade abborrar, doftande av härliga kryddor. Mmmmm!

Det var ett fiskafänge, det!

Minnen

Sommaren känns fjärran, men minnena har jag.
Vad häftigt det var när vi upptäckte att tornfalken byggt bo i tallen vid båtplatsen! Ja, det var inte så svårt att missa. Tornfalksföräldrarna visade tydligt sitt missnöje över att vi invaderade ön och deras jaktmarker samt störde friden,  med att anfalla oss.

Vi följde ungens utveckling med fågelkikaren. En dag försökte den lämna boet, men den hamnade på marken. Och kunde inte flyga. Den länge på våra trädgårdsstolar och kunde inget göra. Koltrasten satte sig mitt emot och försökte göra allt den kunde för att jaga bort den, men kan man inte flyga, så kan man inte! En otrolig uplevelse att få se en sån fågel på så nära håll!

Barnbarnen försökte mata den med en korvbit, men den fattade inte galoppen. Så småningom tog den sig upp i skogen igen och till slut förenades familjen.
Sen flyttade familjen sin utfordringsplats längre bort där de inte stördes av vårt dagliga liv!

Tankar vid avsked

Tänk, visst är det en underlig känsla - jag lämnar någonting som jag levt starkt med, någonting som är en del av mitt liv, någonting stort, någonting mycket. Ja, jag LÄMNAR det! Jag går vidare, jag möter nya människor, jag gör nya saker, får nya upplevelser, får nya intryck. Allt upplevt läggs liksom under.

Men, allt det gamla fortsätter sitt liv utan mig. Solen fortsätter att gå upp och ner, räven fortsätter att ströva omkring, haren vågar sig fram och mössen njuter av tystnaden . Allt bankande av träskor på golvplanken har slutat, Nu kan de njuta av ensamhet, tystnad och behöver inte vara rädda. Inte för människorna i alla fall!

Men ändå, minnena finns.
Minnena som jag vårdar ömt och som jag delar med så många kommer att följa mig hela livet.
Ljuva minnen!

Morgondagg

Morgondimman har åter svept in naturen omsorgsfullt. Sikten är så gott som obefintlig. Men - liksom igår, kämpar solen att bryta igenom täcket. De låga strålarna letar sig in i skogen.

Det är som på en Ronja Rövardotter-film! Tusentals spindelväv ovanpå lingon- och blåbärssriset i hela skogen så långt ögat når, är fulla med daggdroppar. Solens bleka ljus  spelar genom spindelvävens silkiga trådar!  Sakta rör de sig i den svaga vinden. Vilka fantasifulla skapelser!

Det ger ett magiskt intryck och sätter genast fantasin i rörelse. Jag väntar när som helst att en Rump-Nisse skall hoppa fram och säga:”Vaffö gör di på detta viset?”

Mmmm, det här skulle barnbarnen sett!
Det är verkligen en förmån att få vara med om detta!

Jag gick ner till stranden för att tvätta av mig, PLASK! Vad var det? Skrakmamman blev väldigt överraskad och flydde hals över huvud med sina fyra ungar flaxande efter. Vattnet stänkte och de visste inte hur fort de skulle kunna ge sig av.

Ungarna har blivit så stora nu att de var svårt att se skillnad på dem och  mamman!
Vi har följt henne ända sedan ungarna var nykläckta. Då hade mamman både en och två av ungarna på ryggen!
Hela dagen var ljuvlig och den avslutades med middag i solnedgången.

Septembermorgon

Jag vaknade och tittade ut. Morgondimman dolde allt från sjön. Solen värmde sakta upp vattnet och jag tog frukostkoppen med mig ner till vattnet. Jag satt länge och såg på medan älvorna dansade klart på sjön.

Morgonkylan var obarmhärtig men jag drog min svarta munkjacka tätare runt mig. Så småningom värmde solen mig på ryggen. Sjön blev klarare och klarare, till slut låg sjön blank som en spegel och det var svårt att se vad som var verklighet och vad som var vattenspegling!
Alldeles tyst.

Så småningom ett litet plask.....Där borta syntes några fåglar..... Det var ett lom-par med sina fyra ungar som bröt vattenytans blänka. Jag satt länge och tittade på dem. De sam kors och tvärs över sjön. Alltid höll en vakt medan de andra dök.  De hade hela sjön för sig själva!

Nä, nu blev det lite för kallt för fötterna. Jag tog min kaffekopp och gick upp i stugvärmen.

Sommaren 2010

Det var i början av juli. Jag var uppe på ön först. Husen väcktes ur sin vintervila. Ut med mattorna, ut med madrasserna, bort med all musskit, vädring av alla textilier, skurning av golven, klorin på alla arbetsytor. Utomhus klipptes gräset, alla möblerna bars ut ur stugorna.

Snart stod alla husen där de skulle, nya, fina och nyvädrade. Efter en vecka kom de första. Vi åkte till närmaste stad för att möta dem vid järnvägsstationen. Bil till båtstället. Sen lastades båten full med resväskor, regnkläder, barn och pappan. Det är en fröjd att varje år få uppleva den glädje barnen visar när de kommer till ön.
Äntligen! Frihet! Sommar!

Vädret denna sommar har varit sagolikt!

Efter ytterligare en vecka damp nästa familj ned! De landade mitt i natten. Men natten var ljum och sjön låg spegelblank. Inget kunde hindra dem från att springa ut i nattsjön! Den blanka vattenytan bröts sönder av barnens plask, Härligt!

Dagen efter kom nästa familj. Samma sak, Samma förväntan. Samma glädje. Lika fort ner i sjön igen. Ja, nu var det sommar!

Hösten närmar sig

Det är över en månad sedan alla gav sig iväg. Nu närmar sig hösten.
Jag vaknade av kråkan som bråkade i en grantopp intill huset. Öns hare skuttade fram bakom friggeboden, kollade läget och fortsatte in i skogen. Solen skiner och det blåser 3 sekundmeter. +12 grader. Men inne är det varmt och skönt. Jag somnade till brasans knaster igårkväll så huset är rejält uppvärmt.

Björkarnas toppar har börjat gulna och dess löv singlar sakta ner på marken. Dyngstörarna/mjölkörten ser ut som lockiga ulltottar upptill , där förut de vackra lila blommorna förgyllde hela fält.

Jag strövar omkring och hittar några Karl Johansvampar. Annars är det mest aspsoppar som sticker upp ur det långa gräset. Lingonen lyser glansigt röda och jag skall plocka lite idag. Längtar efter rårörda lingon. Men sockret har börjat sina, så jag får ta mig till affärn senare idag.

Det är dags att ta in tältet, som sommarfolket satt upp. Det kommer nog inte hit fler i år....Inga som vill bo i tält i alla fall.

Under tältet fanns det en hel sorkkoloni. Det kändes hårt att köra iväg dem (Väldigt dubbla känslor! Tur att inte barnbarnen var med, då hade jag definitivt inte klarat det!). Ut med er i kylan! Men, de hittar nog ett nytt gosigt bo, där de kan kura ihop sig och värma varandra.

Här är så gudomligt ljuvligt!